INRIKES. Sverigedemokraterna är jämnstora med Socialdemokraterna i opinionen – också bland LO-medlemmar. I en av Sveriges rödaste kommuner sågar nu även de trognaste av socialdemokrater sitt eget parti. – Vi har gjort bort oss, säger S-veteranen Mayvor Lundberg.
Oxelösund 1940, långt in på 1970-talet var 1:a maj en folkfest
Bild Oxelösundsarkivet.
Rubriken i lokaltidningen bekräftar det Mayvor Lundberg redan vet: ”SD har tagit LO:s plats vid fikaborden”. Hon har ännu inte hunnit läsa texten men tycker att grafen på sidan är en skrämmande gestaltning av socialdemokratins kris. Den visar ett fackligt medlemsras och en anslutningsgrad bland arbetare på magra 60 procent, skriver Svenska Dagbladet, tyvärr fortsätter artikel bakom betalvägg.
Mayvor Lundberg, s-veteran i Oxelösunnd. Bild Oxelösundsarkivet 1994.
-Pettersson flyttade till Oxelösund från Södermanlands skärgård den 6 december 1958 och minns tiden i det röda fästen, där jag fortfarande är skriven. Det var en stad där ordet borgare var ett skällsord och socialdemokraterna hade total makt. Där började förfallet, S lyssnade inte på avvikande meningar utan körde över folk enligt direktörerna på järnverkets vilja.
En gång sa jag till kommunalrådet Benita Wikström att jag var Oxelösunds sista socialdemokrat, det var inte populärt, men jag menade att socialdemokraterna var inte socialdemokrater annat än till namnet och det var svårt att förstå för S.
Minns ni rekordåren?
Samhället ser helt annorlunda ut idag än för 50-60 år sedan. Då under de så kallade rekordåren på 1950 och 1960-talen betalade vi samma eller lägre skatt än i jämförbara länder, mindre än hälften av idag.
─ Då fanns det skolor i varje by, poliser överallt, vårdköer var inte uppfunna, det byggdes hus och vägar överallt. Intressant är att se en kurva över skattetrycket från 1960-talet och framåt. När Palme började höja skatterna mer än omvärlden kom problemen ett efter ett, det blev inflation, devalveringar, prisstopp, lönestopp det ena efter det andra som i sin tur bäddade för krisen i början på 1990-talet.
─ Före Palme fanns en stark optimism och framtidstro inom rörelsen. Under Palme drevs skatterna upp till världens högsta och problemen kom som ett brev på posten. Detaljstyrning blev viktigare än tillväxt och utveckling. Före Palme var S en unik vänsterrörelse i världen, ett optimistiskt framtidsparti. Idag är man en pessimistisk bakåtsträvande kraft.
Förfallet fortsätter, när Mona Sahlin (S) som nybliven partiledare fick frågor på vad som var viktigt för framtiden blev hennes första svar ”likställ äktenskapen helt oavsett kön”, Carin Jämtin (S) tycker könsneutrala toaletter är viktigt, inget fel på det men knappast visioner för en framåtsträvande rörelse och dagens statsminister Stefan Löfven (S) skyller våldtäktsepidemin på arbetsmarknadslagarna.
Vart tog framtidsoptimisten vägen? Var tog symbolen för socialdemokratin vägen? ─ En knegare som kämpar, gör rätt för sig och är stolt har ersatts med en bidragstagare av oidentifierad ursprung som kräver sina rättigheter utan en tanke på vare sig skyldigheter eller att försöka bidra med något till samhället själv.
På 1950 och 1960-talen hade vi en exempellös tillväxt och stora behov av arbetskraftsimport. Svenska företag värvade folk utomlands och invandringen var i princip fri, jobb fanns men det pratades om att det var gästarbetare som så småningom skulle återvända hem. Det var ett fint ord, en gäst kom, arbetade och åkte sedan hem. Några stannade kvar men de assimilerades och blev så småningom svenskar.
Nu påstås det också att vi behöver arbetskraft, men det är inte längre företagen som importerar och anställer utan politiker och journalister och vi har vänt på tankekedjan, de nya svenskarnas behov först sedan efter många år kanske några av dem vill vara med och bidra till samhället. Rättigheter först och plikt kanske sedan.
Vi och S kanske skulle gå tillbaks till rekordåren och se vad som fanns då och jämför med vad som finns idag, behövs verkligen allt skattefinansierat i dagens samhälle och vad är det som kostar så fruktansvärt mycket pengar?
Varför har vi trots mycket högre skatter inte råd med skolor i varje by, poliser överallt, vård utan köer, att bygga hus och vägar överallt?
Under rekordåren räckte det ofta med att en i familjen arbetade, nu arbetar båda men för många går det knappt runt ändå. Kan det bero på ett varje familj ska försörja friska människor som dom inte känner, vart tog det S vägen som en gång sa ”Gör din plikt, kräv sedan din rätt”, alltid i den ordningen…
-Pettersson är medveten om att höga skatter är ett sätt att socialisera, i stället för att äga produktionsmedlen tar socialdemokraterna hand om pengarna och gör så många som möjligt beroende av bidrag.
***